Första Kungspoängen för Viggan i år
Förra året, när lagen möttes den 25 maj hemma på Hägernäs IP, vann Viggan storstilat med hela 5-1, men idag fanns bara 8 spelare kvar från den 18-mannatruppen som då spelade. Ett snarlikt förhållande gällde även hos dagens hemmalag, Kungsängens IF, som också gjort ett stort antal rockader. Nu finns dock möjligheten att denna numerär hos Viggan kan förändras den närmaste tiden med folk som förhoppningsvis återvänder från när och fjärran.
Hursomhelst, förutsättningarna var ganska likartade inför dagens möte, där Kungsängen i och för sig hade en poäng mer än Viggan i tabellen, efter att ha kryssat mot Ängby i premiären. Bägge lagen hade mötts i en träningsmatch sent i november då det blivit 2-2, och när man sist möttes i serien förra året blev det 0-0, så oddssättarna hade nog inte alltför stora problem inför dagens match.
Det var som om två sumobrottare stod och klämde på varandra under den första halvleken, där KIF:arna kanske var av den smalare varianten, då de verkade väldigt lättfotade, särskilt när det gällde att försöka ta sig fram på sin vänsterkant, där åtminstone 86% av alla försök gjordes under matchen. Viggan hade dock skaffat sig en ny pinkod, 4-4-2, vilket omintetgjorde alla försök att hacka sig in i Viggans allra heligaste och ändå saknades två av de ordinarie backarna.
Kungsängens främsta hot under den första halvleken utgjordes av ett inte alltför hårt skott i ribban efter en hörna. Viggans främsta hot stod Leart Arapi för, ett kanonskott som måste ha försett en KIF:are med stora sittsvårigheter den kommande veckan, samt ett sologenombrott som avslutades med ett skottförsök i solarplexus på Simon Gudmunsson.
Den första kvarten av den andra halvleken firade Viggan stora triumfer och man trodde nog att man här skulle kunna punktera matchen. Man hade inte bara medvind bokstavligen, utan man lyckades även med det mesta man företog sig framåt. Åtminstone tre riktigt bra målchanser uppenbarade sig inom en handfull minuter, men det ville sig inte i slutändan när det gällde att spräcka nollan. Bland annat hade både Leart och Emannuel var sin fet chans efter några minuter.
När Kungsängen noterade att Viggan inte fick utdelning på sitt övertag, frestades även de att hålla i dirigentpinnen och mycket av bollinnehavet kom därför att tillskrivas KIF:arna i slutet av matchen, vilket också genererade en del hörnor som fick blodtrycket att stiga. Det var ju helt uppenbart att man hade lättare att hitta på sin egen hemmaplan, något som också kunde noteras i statistiken.
Enligt vanligtvis initierade källor hade KIF:arna därför större möjligheter att träffa varandra på planen, vilket lär ha hänt inte mindre än 369 gånger, medan gästernas ovana vid omgivningen bara ledde till 246 kontakter. Det märktes också att KIF:arna spelade med egna bollar, vilket inte minst kunde avläsas i bollinnehavet, vilket lär ha varit så högst som 59%. Men nu är det ju inte procenten som räknas utan målen och de var ju lätträknade.
Även om hemmalaget må ha tillgodräknats ett större antal bollkontakter och innehav, så sägs det att Viggan lär ha haft de fetaste chanserna, även om de nu inte var oräkneliga. KIF:arnas fetaste var ju stolpskottet samt en gång då Papis var tvungen att expandera sig något vertikalt. Det här var Viggans första poäng i serien, och den var guld värd med en viss kungig glans, en kungspoäng, och det kändes nästan som det vore en seger efter de motgångar man fått uppleva inledningsvis.
Mer om själva matchen kommer inom kort hår på Referatsidan.
/Gula Örnen
Hursomhelst, förutsättningarna var ganska likartade inför dagens möte, där Kungsängen i och för sig hade en poäng mer än Viggan i tabellen, efter att ha kryssat mot Ängby i premiären. Bägge lagen hade mötts i en träningsmatch sent i november då det blivit 2-2, och när man sist möttes i serien förra året blev det 0-0, så oddssättarna hade nog inte alltför stora problem inför dagens match.
Det var som om två sumobrottare stod och klämde på varandra under den första halvleken, där KIF:arna kanske var av den smalare varianten, då de verkade väldigt lättfotade, särskilt när det gällde att försöka ta sig fram på sin vänsterkant, där åtminstone 86% av alla försök gjordes under matchen. Viggan hade dock skaffat sig en ny pinkod, 4-4-2, vilket omintetgjorde alla försök att hacka sig in i Viggans allra heligaste och ändå saknades två av de ordinarie backarna.
Kungsängens främsta hot under den första halvleken utgjordes av ett inte alltför hårt skott i ribban efter en hörna. Viggans främsta hot stod Leart Arapi för, ett kanonskott som måste ha försett en KIF:are med stora sittsvårigheter den kommande veckan, samt ett sologenombrott som avslutades med ett skottförsök i solarplexus på Simon Gudmunsson.
Den första kvarten av den andra halvleken firade Viggan stora triumfer och man trodde nog att man här skulle kunna punktera matchen. Man hade inte bara medvind bokstavligen, utan man lyckades även med det mesta man företog sig framåt. Åtminstone tre riktigt bra målchanser uppenbarade sig inom en handfull minuter, men det ville sig inte i slutändan när det gällde att spräcka nollan. Bland annat hade både Leart och Emannuel var sin fet chans efter några minuter.
När Kungsängen noterade att Viggan inte fick utdelning på sitt övertag, frestades även de att hålla i dirigentpinnen och mycket av bollinnehavet kom därför att tillskrivas KIF:arna i slutet av matchen, vilket också genererade en del hörnor som fick blodtrycket att stiga. Det var ju helt uppenbart att man hade lättare att hitta på sin egen hemmaplan, något som också kunde noteras i statistiken.
Enligt vanligtvis initierade källor hade KIF:arna därför större möjligheter att träffa varandra på planen, vilket lär ha hänt inte mindre än 369 gånger, medan gästernas ovana vid omgivningen bara ledde till 246 kontakter. Det märktes också att KIF:arna spelade med egna bollar, vilket inte minst kunde avläsas i bollinnehavet, vilket lär ha varit så högst som 59%. Men nu är det ju inte procenten som räknas utan målen och de var ju lätträknade.
Även om hemmalaget må ha tillgodräknats ett större antal bollkontakter och innehav, så sägs det att Viggan lär ha haft de fetaste chanserna, även om de nu inte var oräkneliga. KIF:arnas fetaste var ju stolpskottet samt en gång då Papis var tvungen att expandera sig något vertikalt. Det här var Viggans första poäng i serien, och den var guld värd med en viss kungig glans, en kungspoäng, och det kändes nästan som det vore en seger efter de motgångar man fått uppleva inledningsvis.
Mer om själva matchen kommer inom kort hår på Referatsidan.
/Gula Örnen