Måndagen den 22 april, tillika annandag påsk, var det ånyo hemmamatch för Viggan, men för första gången den här säsongen var det på dagtid och i strålande solsken. På menyn stod för dagen Solna FC, nykomlingar sedan man blivit uppflyttade som tvåa efter Bollstanäs från division 5.

Informationen om nykomlingarna var obefintlig men misstankarna om att de skulle vara stöpta i samma form som Hallonbergen och Husby besannades ganska snart. Liksom de två andra lagen var Solna både snabba, skickliga och bollkunniga.

Redan innan denna serie startade fanns farhågor om att seriens sammansättning skulle kunna vara betydligt tuffare än vad den varit på länge och efter tre matcher är man benägen att hålla med om detta. Både Hallonbergen, Husby och Solna som Viggan nu mött, har varit kvalificerat motstånd där det inte räcker med att bara ställa in skorna.

Spelsystemet som de tre motståndarlagen hittills har visat upp har varit ganska snarlikt och även om Viggan kunnat ställa upp med tämligen lika laguppställningar i matcherna, har det egna spelsystemet inte varit lika övertygande i alla dessa matcher. Mot Hallonbergen var det förmodligen premiärnerver medan det mot Husby klaffade riktigt bra.

Mot Solna stämde spelet perfekt under de inledande tio minuterna, där man också hade två aluminiumkontakter och därmed också möjligheten att få en smakstart. Men den här dagen var inte riktigt likadan som senast. Det som mest påminde om den senaste hemmamatchen var målgöringsinsufficiensen.

Nåväl, likt tidigare intog Harald utrymmet mellan stolparna, men nu med en ny backlinje, sedan Nizze ådragit sig en kontraktion mellan sittmuskeln och knävecket. Freby återfanns som vanligt på sin för året nya position, dvs ute på högerflanken, medan den vänstra intogs av Jonathan Vestman som nu fick premiärstarta.

Mellan dessa ytterligheter återfanns David Higgs som tidigare, men nu flankerad av Anton Johnson den reslige, som tidigare varit vänsterback. Framför dessa radades likt tidigare upp, Petter Andersson, Jocke ”Speedo” Viklund i mittcirkelns nedre tangentområde och på vänsterflanken Pierre ”Pirro” Ahlberg som nu kunde se sin kollega Göran Dahlberg på motsatt sida.

Göran, som hade gjort ett kärt återinträde på denna plats i den förra matchen, såg nu fram emot att få upprepa sin insats, men den glädjen skulle dessvärre ej bli alltför långvarig. André Eliasson, med lika välansad tangorabatt som tidigare, kunde i uppställningen återfinnas ovanför de nyss nämnda cirkelspelarna och en högre framskjuten Viking Peterson som fick föra Viggans fana längst fram i täten.

Strax efter 14.00 blåste domaren till spel och de av påskfirandet uppeggade Vigganspelarna tog snabbt hand om taktpinnen och redan efter tre minuter kan Higgs få lägga en frispark strax utanför straffområdeslinjen. Higgs får till en perfekt träff på bollen och han liksom publiken ser hur bollen skruvar sig in mot mål.

Bollen passerar den hoppande muren och letar sig in mot målvaktens högra kryss men tar precis i svetsskarven mellan ribban och stolpen så att ett stoftregn av aluminium spreds över de församlade. Hade vi haft samma flyt som Hallonbergen i premiären hade Viggan nu lett med 1-0, men icke så.

I den femte minuten är André ytterst nära att komma igenom sin uppvaktning och det här ser ju ut att starta riktigt förtroendeingivande. Det som kanske slår en mest under denna inledande fas av matchen var nog Viggans positiva och högljudda konversation sinsemellan på planen, något man sällan eller aldrig annars hör.

I den åttonde spelminuten kommer Viggans väloljade vänstertorped Pirro farande på vänsterkanten och ordnar en hörna som sedan Göran ser till att direktskjuta i Solnas övre aluminiumbegränsning, två metallkontakter inom fem minuter. Så här långt var allt väldigt roligt att skåda och lyssna på.

I den 11:e minuten får Solna till ett farligt skott som Anton den reslige lyckas täcka ut till hörna och det var första gången som Solna visade sig på styva linan, men inte den sista. I den 13:e lyckas en av Viggans försvarare av misstag servera Solna en halvdelikat passning som de utnyttjade till fullo.

På det friläge som nu uppstod kunde inte ens Harald göra något åt, även om han nu inte var särskilt långt borta från att kunna få tag på bollen. 0-1 och en hel del öppna fiollådor kunde skönjas i det röda orkesterdiket. Lite av en västgötaklimax skulle man kunna säga efter den imponerande inledningen.

Detta var en påsksmällare av sällan skådat slag, då den lyckades överföra den tappade luften hos Vigganspelarna till de blåklädda motståndarna, som nu med nyvunnen vårluft kunde ta över dirigentpin???4????
?Strnen. Även om Viggan fixar en hörna i den 16:e och Viking kommer fri i den 18:e, men utsätts för en oregelvidrig glidtackning i skottögonblicket som omintetgör hans planer, så har Solna nu tagit kommandot i matchen.

Tänk att ett mål kan göra så mycket. Nu är det Viggan som är tysta medan Solna slår alla tidigare satta decibelrekord på Hägernäs. Upprymda av sitt mål trummar Solna nu på och i den 20:e lyckas Harald precis parera ett skott som är ytterst nära att få stora konsekvenser.

Viggan sticker dock upp och Göran får möjligheten att lägga tvenne hörnor i den 21:a och 23:e minuten. Totalt lade Viggan nio hörnor under matchen utan att någon skapade någon specifik hysterisk stämning i motståndarlägret. Med tanke på alla resliga spelare som Viggan innehar, borde det inte vara omöjligt att få till något som kan ge mer nätrassel. Förslagslådan är öppen för hörnvarianter.

Likt de tre tidigare motståndarna hålls Solna gärna på vänsterkanten, där de far fram som ilskna bålgetingar. Efter de inledande 10 minuterna följs dessa av en lång period av stort bollinnehav från Solnas sida. Men i den 25:e får Viggan en ny hörna där Anton får ett gyllene tillfälle att från ett ganska öppet läge slå in bollen på rätt sida av stolpen. Men dessvärre blev det inte så nu.

Minuten efter drabbas Higgs av en Nizzekontraktion, dvs en åkomma mellan sittmuskeln och knävecket, och tvingas ledas av planen. Att spela mittback är tydligen en av de mer utsatta positionerna har det nu visat sig. En rockad görs snabbt och Göran dras ner på Higgs plats medan Fille släpps ut i manegen på Görans tidigare plats.

I den 27:e är Solna nära men bollen går just utanför och Viggan lever farligt. Men som sagt, efter baklängesmålet tappade Viggan både luft, röst och spel. Dock skall sägas att man hämtade upp sig bra på slutet av halvleken och stod åter att känna igen. Under de sista 10 minuterna kommer man igen starkt och får exempelvis en hörna i den 32:a.

Med fem minuter kvar av halvleken är Viking på språng och får på en riktig rökare som dock räddas av målvakten, som denna dag hade stor del i att Solna fick med sig en poäng, liksom Harald i Vigganmålet som motade så gott som allt som kom i hans väg.

Den andra halvleken börjar med att Freby avlossar ett skott som styrs ut till ännu en Vigganhörna. I den 50:e får Solna en frispark som Harald med uppbringandet av sina fingerspetsar lyckas tippa ut till hörna. I den 53:e kan Viking visa upp sina senaste färdigheter från balettskolan och medelst fyra-fem piruetter kring egen axel hittar han en öppning.

Han får på en riktig praktrökare, men liksom i så gott som samtliga fall i de senaste matcherna där Viggan skjutit, går skottet rakt in i toraxregionen på målvakten. Viggans största fiende just nu är att felpassningskoefficienten är på tok för hög. Kortpassningar med fel adressat i kombination med ett alltför stort bolltapp i uppspelsfasen på mittplanen ger Solna många fördelar.

I den 60:e är Viking på hugget igen, men undviker nu eventuella balettsteg, utan avlossar en sk ”Dicke Bertha”, dvs ett mycket tungt skott som i nio av tio fall borde ha gett en kvittering, om det nu inte hade varit så att målvakten trodde att matchen sändes på C-more och gör en idiot-TV-räddning.

Två minuter senare kan André ta sig fram på högerkanten och få in en perfekt passning till Zacco, som nu är återuppstånden efter påskfirandet i Vemdalen, men denne får endast till en 25-procentig träff, varför bollen vobblar upp högt i skyn. I den 65:e är ”Speedo” Viklund ytterst nära att hinna före målvakten men en nanosekund gjorde skillnad.

Känns onekligen bättre nu för Viggans del och i den 68:e är det åter dags för en Vigganhörna, men liksom i tidigare fall rann även denna ut i sanden. Men Solna lever i högsta grad och i den 71:a tvingas Harald göra en enhandsräddning genom att förlänga armen med några centimeter och kan därmed förhindra bollen att gå in i krysset. Ack, det var ytterst nära att Solna kunde ha punkterat matchen med så pass lite tid kvar.

I den 79:e kan Petter spela fram William Oberg, som i en av sina första bollkontakter når långt ner på högerkanten och i sin framfart mot mål avlossar han ett skott i steget men får se lädret passera just över aluminiumställningen. Men en riktigt bra chans var det.

Nu är goda råd dyra och ledningen bestämmer sig för att gå ner på en trebackslinje i den 82:a minuten för att jaga en kvittering. Trots detta offensiva drag får man se Solna tilldömas en hörna i den 85:e minuten. Uppenbarligen var coach Olaussons drag av genikaraktär att döma av den kommande utdelningen.

I den 86:e minuten har Viggan skapat ett osmotiskt tryck nere i Solnas straffområde och det som nu kommer att utspela sig är en fotbollsdelikatess av sällan skådat slag. Situationen är komplex då målvakten är c:a två meter utanför sitt straffområde och misslyckas med sin utboxning varvid det uppstår ett visst givet läge när Jocke ”Speedo” Viklund ser chansen att bli historisk.

Medelst en sk Monarkspark, dvs en cykelspark, eller bicykletas om ni så vill, gör han en baklängesvolt i luften, samtidigt som han med fotvristen förpassar bollen över sig själv och målvakten och otagbart in i mål varvid han ger Viggan den kvittering som alla eftersträvade. Blir svårt att slå det målet när de kommer till att utse Årets mål. Men borde inte målvakten fått en avvaktande rött kort med efterföljande utvisning av sitt tilltag?

Fyra minuter kvar och nu borde allt vara i hamn, trodde man. Istället för att slockna tänds nu alla ljusen hos Solnaspelarna och mer högljudda än någonsin inleder de en offensiv av sällan skådat slag. I den 88:e får man en hörna och en till i den 89:e och en till i den 90:e och då var det alltför nära att dagen slutat på ett för Viggan ofördelaktigt sätt.

I den 91:a ser det ut som de skall få utdelning då bollen är på väg in i mål nere vid Haralds vänsterstolpe, men vem är samtidigt på väg dit i samma sekund? Jo, Harald förstås! Med ljusets hastighet hade han lyckats transportera sig ner i hörnan och med en av sina sedan tidigare expanderade armar lyckas han med handen styra ut bollen till ytterligare en hörna.

En mer dramatisk avslutning är svår att föreställa sig men den här gången slutade det lyckligt till skillnad mot i premiärmatchen då Hallonbergen gjorde segermålet på övertid. Nu blev det i vilket fall oavgjort, även om det var på håret. Tre tuffa matcher inledningsvis där vi hade extrem otur i den första men som tur var lite bättre lycka i den senaste.

Trots, eller på grund av den långa sammanhängande påskvilan, stod Viggan inte riktigt att känna igen denna dag, då förhoppningarna och förväntningarna är så pass stora på denna grupp spelare som individuellt alla besitter en så stor portion bollskicklighet. Nu väntar Enebyberg borta och eventuellt på naturgräs och det blir en match av annan karaktär. Derbykaraktär!

/Gula Örnen

Laguppställning
Harald Hemström
Davida Higgs (25)
Jonathan Vestman (72)
Anton Johnsson
Joakim Viklund
Göran Dahlberg, K
Petter Andersson
Pierre Ahlberg (59)
Christian Freby
André Eliasson (79)
Viking Peterson
Filip Carlsson, avb (25)
Henrik Zacco, avb (59)
William Oberg, avb (79)
Simon Johansson, avb (72)
Patric Kajhed, avb

Målgörare
Joakim Viklund (86)

Gula kort
Anton Johnsson (81)
Christian Freby (90+1)

Röda kort
-

Domare
Stefan Tongur, HD
Alexander Björkenstam, AD1
Aldin Imamovic, AD2

Matchens VIKing
Harald Hemström

Publik
61 personer

Väder
+16, soligt